Helstekt fläskytterfilé med rotfrukter och balsamicosås

Söndagsmiddag – Veckans bästa! Man tar sig tid och hinner planera både långkok och fixa handling utan stress. Alla har fått sovmorgon och sovit ut ordentligt och då kommer ny energi. Personligen förvaltar jag den till största del till matplaner och fix i köket om helgerna. Lite lyx nånstans här och där, något bakat till alla hjärtans dag, matlådor till gubben, protein-boost till Joline som gymmar jämt och vardagsmaten till kommande veckor.  För mig är söndagar min favoritdag av alla.

Fredagar är favoritdag för många. Då är man trött men vill liksom ändå fira in helgen med något gott men dock utan större ansträngning helst… 😉 Allt har sin tid. Och även om mat upptar min matnördiga hjärna till största del så finns utrymme för annat också. Jag drar lite på de, för jag tycker de är jobbigt.

Men.

Ni är så otroligt omtänksamma läsare som mailar och ofta även sms:ar mig och undrar hur jag mår nu och många vill också se fler bilder på Bronco veta mer om honom så jag har tagit det i beaktning i detta inlägg. Lång läsning för er som orkar.

Bronco vårt ”lilla” lakrits-troll är numera en bjässe i sin klass. En mycket krävande unghund. Massor med energi och motor som behöver tillfredsställas. En riesenhane i hans kaliber har jag sällan skådat å då har jag ändå stor erfarenhet av brukshundar sen 25år tillbaka. Men Bronco… Han utmanar mig.

Själv mår jag faktiskt bra men med begränsande resurser och fysisk energi. Jag är lycklig och tacksam för livet. Tiden efter de som hände i somras har gått sakta framåt tills nu.

Jag har gått hos kbt-terapeut o pratat om allt… Lärt mig smärthantering och mindfullness att styra tankar från de jag upplevt. Har lärt mig sova… Inte genom att räkna får i taket utan att fokusera på att andas. Har fått möta mig själv så som jag själv jobbat i mitt liv o gett andra råd om. Det har varit svårt och ledsamt att prata om o riva upp minnen och speciellt såna minnen som jag idag VET inte har hänt på riktigt (IVA).

Så mycket jag själv rådit andra omkring mig har jag själv fått ta råd av, motvilligt men jag har försökt.

Vändningen till att bli mer harmonisk inombords skedde vid återbesöket till IVA. (Intensivvårdsavdelningen) som jag låg på både före Sahlgrenska och tiden efter. Har inte så många verkliga minnen utan mer RENA mardrömmar som jag tampas med. Men det blir bättre.

Återbesöket dit var jobbigt.

Jobbigt redan dagen jag fick brevet om datum och tid.

Jobbigt i bilen på väg dit…

Vägen från parkeringen till hissarna och våningarna upp…

Entrédörren med skylten IVA…

Utifrån har jag ju aldrig sett hur de ser ut… Bara mina anhöriga men redan där rann tårarna ändå…

Rummet på IVA…

Jobbigt att skriva om det just nu utan att tårarna spränger bakom ögonlocken men jag försöker, det är bra bearbetning att skriva även om det nu tagit mig snart sex timmar…

Nicke var med mig till återbesöket på IVA såklart och det blev ett bra möte, till slut…

Jag kom ihåg lite av själva miljön;

Hur taket såg ut, färgerna på väggarna och ljudet av den ansträngt, pulserande respiratorn när jag var nedsövd blev en bekräftelse på de mardrömmar jag haft…

Så svårt att förklara i korthet för nån som inte upplevt men tiden på IVA är det absolut värsta jag varit med om i hela mitt liv. Inte pga av vården utan på grund av avsaknad av verklighetsförankring, hallucinationer av medicinerna, sängliggandet och oförmågan att röra sig… Den mentala biten har gått över mitt förstånd så sårbart det var…

Mina händer och fötter saknar ännu känsel till 99% och allt jag gör går lite långsammare än vanligt och jag har lärt mig förlita mig på ”miljövana” att göra saker.

Om det verkar krångligt att förstå så menar jag att om jag hade varit blind så hade jag lätt kunnat hitta runt här hemma i huset o vetat vart alla möbler och saker stått och ljud och vibrationer hade hjälpt mig veta vad som var vad. Nu är jag inte blind men har under lång tid fått lära mig handskas med att inte ha nån känsel och det går bättre och bättre. Jag kan sätta upp håret i en tofs, hacka lök med en kniv om än väldigt långsamt. Öppna en mjölk, och en syltburk ibland osv. Däremot känner jag aldrig när jag slår mig. Trampar fel o ställer ett stolsben på foten, går in i trösklar eller slår tårna blodiga i nån möbel. Ett långfinger som viks fel o måste dras i led rätt. Jag känner inte sånt. Känner inte heller när Nicke drar mina fingrar rätt i led igen.

Jag måste titta på vad jag gör, annars funkar det inte. Men jag har lärt mig att döva smärta fungerar inte som jag gjorde förut, jag förlikar mig hellre med den som den är.

Nå… Det är lättare att skriva om Bronco.

Han är älskad och avgudad som den myspropp han ofta vill vara men tonårs-hormonerna rinner över och han förvandlas dagligen till ett oöverbevakat disco-hak nån stans i vilda western… Herregud vilken hund! Men peppar, peppar ta i trä. Ju mer utåtagerande tonårsperioderna är desto mer händer i både kropp och psyke. Lilla Bronco, väx upp nu för fan och de fort!! 😉

Naturligtvis är mina dagar i veckorna vigda åt honom till 100% och det är helt underbart att ha nån vid sin sida när övriga familjen är iväg på jobb och skola. Med de sagt så har Bronco o jag utvecklat en slags symbios i tilltro, tankar och hur allt ska vara. Vi känner varann utan och innan o vi bråkar o gormar o pussas och har roligt, allt om vartannat. Hur det än är så är jag tacksam och lycklig för att han finns och för familjen jag har. Allt annat är så litet i jämförelse. Kärlek! ❤️

Sakta men säkert går tiden framåt och ljusare tider är på väg.

Nu kommer vi till dagens inlägg i alla fall. Ber om ursäkt för en osammanhängande text, det är områden jag inte bemästrar att förklara pedagogiskt så som jag kan göra med mat & recept.

Ikväll bjöd jag familjen på helstekt fläskytterfilé med ugnsrostade rotfrukter. Under tiden som allt tillagades i ugnen puttrade en balsamicosås på spisen på låg värme. Allting blev otroligt gott tillsammans och smidigt att göra dessutom.

Önskar nu er alla en fin vecka! Titta in imorgon igen så ska ni få ett roligt tips på annorlunda falukorv!

 

Balsamicosås;

2 finhackade vitlöksklyftor

1 msk smör

1 dl mörk balsamvinäger

2 msk farinsocker

3 dl vatten

1 dl créme fraiche

1 tsk torkad fransk örtkrydda

maizenamjöl + vatten till redning

Svartpeppar

Salt

GÖR SÅHÄR : 

Skala och hacka vitlöken fint. Smält smör i en stekpanna och lägg i vitlöken. Tillsätt resten av ingredienserna till såsen, vispa och låt koka upp. Sänk värme och låt sjuda ca 30 minuter. Red av med maizenamjöl utrört i vatten. Smaka av med salt och peppar.

Potatis, morötter, palsternacka, röd och gul lök dressad med lite olivolja, svartpeppar och flingsalt åker in i ugnen med fläskytterfilén som jag bara har brynt runtom i stekpanna med örtkryddor och svartpeppar så den fått fin yta.

Ha en fortsatt fin söndagskväll!

Bronco. My black beauty! ❤️ Fler bilder på Kryddburkens insta @kryddburken och @bronco_riesenschnauzer

LOADING..